Tragedi

Ordet tragedi betyder egentligen bocksång. Bocken var guden Dionysos heliga djur, och det var till Dionysos ära man framförde de första skådespelen.

En tragedi i klassisk bemärkelse skildrar en människas lidande och undergång. Huvudpersonen är oftast av ädel börd, och det är inte ondska eller brottslig verksamhet som försätter honom i en svår situation. Nej, orsaken är oftast förblindelse eller hybris. Att drabbas av hybris innebär att man blir övermodig och sätter sig upp mot - eller betraktar sig som jämbördig med - gudarna. Sådant strider mot naturens ordning och måste bestraffas. Ordning måste återställas! Det är det som händer i tragedins slutskede. Då får huvudpersonen sitt rättmätiga straff och åskådaren kan dra en lättnadens suck. Grekerna tänkte sig att åskådarna, genom att följa hjältens förehavanden, lida med honom och till sist se honom falla, skulle uppleva ett slags rening, kallad katharsis.

Några av antikens stora tragediförfattare är Aischylos, Sofokles och Euripides. Alla tre har skrivit dramer som håller än idag. Deras pjäser spelas över världens alla scener.

Aischylos

Aischylos är den äldste av de tre (525-456 f Kr). Han införde en andra skådespelare i dramat. Av hans ca 90 skådespel finns sju bevarade, bl a Perserna och Agamemnon. Aischylos dramer handlar om gott och ont, om skuld och straff. "Blott genom lidande kan visdom vinnas", menar han.

Sofokles

Sofokles (496-406 f.Kr.) införde en tredje skådespelare i dramat (och fler än tre blev det aldrig) och iakttog noga de tre enheterna tid, rum och handling. Av hans 111 skådespel finns sju bevarade, bl a Antigone, Kung Oidipus och Elektra. Det svåraste brottet är enligt Sofokles människans hybris, hennes övermod när hon tror sig kunna trotsa gudarna eller tvivlar på oraklets spådomar. Flera av Sofokles dramer handlar om motsättningen mellan gudarnas vilja och människornas.

Euripides

Euripides (480-406 f Kr) anses ha varit den förste yrkesförfattren i Aten. Han var en antikens Strindberg, som intresserade sig för de särpräglade, de som styrs av sin lidelse. Han var också den förste store kvinnoskildraren i dramatiken, och beskrev ofta den förödelse som kärleken kan ställa till med. I flera av hans skådespel har kvinnor ledande roller, bl a i Medea och Elektra.