De isländska sagorna

Mot slutet av 800-talet inleddes kolonisationen av Island. Det var norska stormän som inte ville lyda under kungen, Harald Hårfager, och därför sökte sig ett nytt land. Den här första tiden finns beskriven i Landnamabok (boken om landtagningen), som nedtecknades på 1100-talet.

Tiden mellan år 800 och år 1000 brukar kallas sagatiden. Under den tiden växte det fram en muntlig berättartradition. Dessa muntliga berättelser, eller sagor, skrevs ned under 1200 - och 1300-talen. Nedtecknarna var anonyma, men man kan anta att de var munkar och präster. Det var först och främst dessa som var skrivkunniga.

Den isländska sagan (av verbet "saga", jfr "utsaga") har en verklig bakgrund i Islands tidiga historia. Det är alltså inte vad vi brukar mena med sagor, med prinsessor, drakar och troll. De isländska sagorna handlar ofta om släktfejder, med blodiga strider, dråp och hämnd. Den mest kända av sagorna är Njals Saga, som berättar historien om Njal på Bergtorshval och Gunnar på Hlidarende. De försöker hålla fred och vara vänner men går under som om det vore ödesbestämt.

Stilen i sagorna

Typiskt för de isländska sagorna är att de är skrivna på prosa, och har en knapp och kärv ton. Personerna är fåordiga och beskrivs utifrån, genom vad de säger och gör. Det finns ingen inre skildring av människoma. För att uppfatta de starka känslorna och det psykologiska förloppet får man läsa mellan raderna.

Ödestron, det stränga hedersbegreppet och de starka kvinnorna är andra typiska ingredienser i sagorna.